Commando Bonneville & Desmo Mk I


Go Down The Straight

Så kallade vi vårt första kassettband vi gav ut. Troligen var det min idé att vi skulle börja spela ihop och det borde varit på vintern/våren 1988. Jag hade känt Perlan sen vi var femton och åkte moped. Han hade en DBS och jag en trött Suzuki K50. Jag tror inte han spelade gitarr då och vi tappade kontakten under många år. Under den tiden gick ryktet att Perlan hade blivit en otroligt duktig gitarrist. Han var mer eller mindre en gitarrlegend på Lidingö när jag föreslog att vi skulle spela ihop. Vi var då båda med i Lidingö Motorcykelklubb och tanken var att bilda ett band som kunde spela på klubbens fester. För att kunna spela live behövde vi bli fler. Vi fick tag på en basist som var en arbetskamrat till mig, Lennart "Algot" Algotsson. Att även han körde motorcykel gjorde inte saken sämre och vi fick se till att även han blev medlem i motorcykelklubben. Algot var en mycket principfast och envis person, mer om det i slutknorren på den här berättelsen. Jag såg nu min chans att äntligen få spela trummor vilket jag drömt om sen jag testade det första gången i Karlskrona 1979. Jag tror aldrig Perlan hade gått med på det om han visste att jag bara spelat trummor ett fåtal gånger innan (när trummisen i Soft Force blev försenad eller inte dök upp till någon repetition). Varken Perlan eller Algot ville sjunga så det fick bli jag. Jag inhandlade ett trumset och vi började repa in coverlåtar. Sånganläggningen ärvde vi från Soft Force jag var med i innan. Snart var vi modiga nog att spela på en av Lidingö Motorcykelklubbs fester och mottagandet var klart över förväntan!

På hösten 1988 hade jag lånat en portastudio och en trummaskin av brorsan samt en elbas av syrran. Om jag minns rätt började det med att jag la grunden till tre låtar med bas och trummaskin. Jag hatar trummaskiner, men av hänsyn till grannarna sköttes trumningen av den här maskinen som hette Roland. Det är svårt att beskriva hur mycket jobb det ligger bakom trumprogrammeringen på låtarna, men det tog åtskilliga timmar för varje låt. Så här i efterhand kan man tycka att vi borde burit iväg portan till replokalen där trumsetet stod. Men, OK, det var fortfarande 80-tal, de kalla syntharna och trummaskinernas bistra årtionde. När grunden var lagd kallade jag in Perlan som bidrog med en egen låt samt gitarrer. Texterna skrev vi tillsammans, jag spelade även orgel och sjöng. Jag hade också köpt en riktig Leslie (roterande högtalare!) till min orgel, vilket gav ett helt nytt tuffare ljud. Låtarna hade motorcykelanknytning och tanken tror jag var att det var en slags demo för att sedan spela in en skiva vars intäkter skulle gå till den då nya tävlingsklassen för tvåcylindriga fyrtaktsmotorcyklar i Sverige: BOTT (Battle Of The Twins). Av det blev det intet, men kul hade vi! Perlan var en perfektionist som kunde stå i timmar och skruva på rattarna på sin Halkans-förstärkare för att sedan ägna lång tid till placering av mikrofonenen framför förstärkaren innan han var klar för en inspelning vilket satte mitt tålamod på prov. Det var det dock värt då slutresultatet alltid blev mycket bra! Han var dessutom så duktig att det inte behövdes så många tagningar innan det satt perfekt.

Inspelat i oktober 1988. Micke Werkelin, bas, orgel, trumprogrammering och sång. Per Lundström, gitarrer och trumprogrammering på Roaring Twins.

1. B.O.T.T. (Werkelin-Lundström)

Jag hade en skiva med The Screaming Blue Messiahs med låtar i ett mördande tempo. Den här låten är klart inspirerad av den skivan. Solot med orgel och gitarr är kul och man hör verkligen hur jag trissar upp Perlan till nya höjder!

2. 851 (Werkelin-Lundström)

Mina tre låtar kom till genom att jag började med endast bas och trummaskin utan att det fanns text och melodi. Ganska kul sätt att göra låtar på vilket jag inte testat varken förr eller senare. Den här låten är en ganska kul udda soullåt som kunde fått en mer passande text. Men nu skulle det ju handla om motorcyklar.

3. Roaring Twins (Lundström-Werkelin)

Perlan programmerade trummorna på den här låten som var hans egen (jag vet inte vad jag bidrog med i själva komponerandet) och det är en kul instrumentalare. Mot slutet får trummaskinen både overload och error på en gång!

4. The Race Is Over (Werkelin-Lundström)

En ganska vemodig sak med grym gitarr av Perlan.

Vi var ganska nöjda med resultatet och hade snart fått ihop så många egna låtar att vi, tillsammans med Algot på bas, kunde fylla upp ett 2x20 minuters kassettband med låtar som vi kunde sälja på våra spelningar. För spelningar blev det och det blev en fortsatt positiv reaktion. Publiken blev nästan i extas på våra spelningar och en av de låtar som gick bäst hem var en punkversion av Säg inte nej, säg kanske! Namnet, Commando Bonneville & Desmo tog vi efter våra motorcyklar. En annan höjdare var en minst sagt knäpp översättning av Little Honda (Beach Boys). Inför de här inspelningarna hade jag köpt en egen Roland trummaskin. Lyckligtvis åkte den på soptippen långt senare.

Låtar inspelade i mars 1989 Micke Werkelin, orgel, trumprogrammering och sång, Per Lundström, gitarrer. Lennart "Algot" Algotsson, bas.

5. Waiting For You Baby (Lundström-CB&D)

Jag vet inte varför jag envisas med att sjunga en oktav lägre än vad jag gjorde när vi spelade den här låten live. Det var nog med omtanke för grannarna igen! Bra låt, men en fruktansvärd sångröst!

6. I Ain't Never Coming Back (Werkelin)

Mitt försök att göra en Status Quo-låt och, ja, kanske inte så tokigt. Texten förverkligades förövrigt fem år senare då jag drog till Gotland! Synd att trummaskiner är så monotona. Solot där jag och Perlan spelar unisont är grymt häftigt och visar vilket jobb vi la ner på det här!

7. You Will Not Make Me Blue (Lundström-CB&D)

Av naturliga skäl var Perlans låtar mer riffbaserade än mina. Han hade ofta riffet och stommen till låten klart, till vilket jag fick hitta på en melodi. Tur att texten är på engelska (lite pinsamhetsvarning)! Det latinamerikanska slutet tror jag vi hittade på tillsammans.

8. Rock &roll å bira> (Algotsson-CB&D)

Det här är inspelningens stora överraskning. Algot hade skrivit ihop en lång text. Den var inte lätt att sjunga och vi la inte ner så mycket jobb på den vilket hörs bl.a. på mina missar på orgeln. Synd! Så här efteråt tycker jag texten är skitkul och i det närmaste genialisk!

9. You Made Me Wild (Werkelin-CB&D)

Det bästa med den här låten är nog det blixtrande gitarrsolot. Texten går inte till litteraturhistorien.

10. Som Du (Lundström-Werkelin-Algotsson)

Den här låten kom till genom att jag spelade lite Led Zeppelin-influerade trummor varvid Perlan snabbt fyllde på med riffet. Från det var det bara att bygga vidare och resultatet blev bra. Jag kommer ihåg att jag lyckade radera ca fem sekunder av sången från en av refrängerna när inspelningen var klar. Jag lyckade laga det genom att ta en annan refräng, spela över den på mitt kassettdäck för att sedan laga i den trasiga refrängen. Det var tvunget att tajma till hundra procent och jag lyckades med ren tur! Pust.

Efter den här inspelningen märkte man ganska snart att det här med att spela i band inte var Algots grej. Han var aldrig riktigt komfortabel i bandet och vi fick söka en ersättare. Nu kommer den utlovade slutklämmen: Drygt tio år senare stötte jag på Algot på Arlanda när jag och min familj skulle ut och flyga utrikes. Det var efter nine eleven och man hade inrättat en extra ID-kontroll innan man gick in på terminalen. Han jobbade då som vakt och stod i ID-kontrollen. Jag fick visa mitt ID.

Av Micke Werkelin

Fortsättning




Från vänster: Perlan, Algot, Micke Foto: Pål Dunér

Foto: Pål Dunér

Basist sökes




Så här såg bandspelaren ut som vi använde

Insidan på kassetten vi gjorde