THE TROGGS  

I mitten av 1966 stormade en vild sak upp till 2:a platsen på Englands singellista. Låten hette Wild Thing och skiljde sig från det mesta man hört vid denna tid genom sin enorma råhet och text med sexuella anspelningar. Denna musikstil kom att bli The Troggs varumärke. Ett annat udda grepp på låten var lergökssolot! The Troggs var en förkortning av The Trogglodytes -grottmänninskor- och bestod av fyra grabbar från Andover i södra England. Sångaren med den sträva rösten var Reg Presley (egentligen hette han Reginald Maurice Ball), den råa gitarren spelades av Chris Britton, det hårda trumspelet sköttes av Ronnie Bond (Ronald Bullis) och den markerade basen spelades av Pete Staples.

Wild Thing hade föregåtts av en ännu råare singel, Lost Girl, som dock inte blev någon större framgång (men den hamnade faktiskt på Tio i Topp i Sverige i kölvattnet efter Wild Thing). Nu var man kändisar, delvis tack vare sin manager och producent Larry Page som gav dem en passande image. The Troggs karriär är mycket annorlunda och präglas av musikernas enorma självdistans och entusiasm.
Att Wild Thing hade skrivits av amerikanen Chip Taylor betydde inte att man saknade eget material, nej, tvärtom. Reg Presley visade sig vara en utmärkt låtskrivare. Wild Thing följdes av Presleys With A Girl Like Yousom gick upp på 1:a platsen i England. Den följdes av I Can't Control Myself med det klassiska OH NOOO... -skriket i början. Den intog Englandslistans 2:a plats.

I mitten av 1966 kom gruppens 1:a LP From Nowhere med det klassiska grottomslaget. Skivan är lite ojämn, men låtar som Wild Thing, Ride Your Pony, Our Love Will Still Be There, Louie, Louie och From Home är mycket bra. Hi Hi Hazel är ett bottennapp. Skivan finns återutgiven på CD med några tidiga singellåtar som extraspår, rekommenderas.
Det var inte bara i England som The Troggs slog igenom. I hela Europa låg deras låtar på hitlistorna. I USA fick man också upp ögonen för den engelska gruppen. Wild Thing gick upp på USA-listans 1:a plats! Efterföljarna, With a Girl Like You och I Can't Control Myself fick det dock lite svårare och kom som bäst på 30:e respektive 43:e plats i USA.
Trogglodynamite Gruppen valde sen att ge sig på ytterligare en Chip Taylor låt som nästa singel. Resultatet, Any Way That You Want Me, var bra men i smörigaste laget och nådde en 8:e plats på englandslistan och inledde en liten svacka i The Troggs karriär.
2:a LP:n Trogglodynamite var ett hopkok av egna överblivna låtar, några covers och låtar av deras manager/producent Larry Page. Låtar värda att nämnas är Thems klassiker I Can Only Give You Everything och dom egna Last Summer, lt's Too Late, I Want You To Come Into My Life och You Can't Beat It. Trots att den var lite blek kom LP:n upp på Englands topp 10 liksom sin föregångare. Nästa singel, i början av 1967, var Give It To Me, ännu en rå låt i toppklass som inte blev bättre än 12:a i England. Denna följde man upp med Troggs svar på Flower Power musiken: Night Of The Long Grass (här handlade det inte om gräs man kan röka, utan om vad en pojke och en flicka kan hitta på ute i det fria i skydd av högt gräs), en mystisk men bra låt som nådde 17:e plats.
Troggs manager Larry Page, som även ägde skivbolaget -Page One-, började nu att bli desperat. Som nästa singel släppte han den mesigaste poplåten fån gruppens 1:a LP: Hi Hi Hazel vilken gruppen förmodligen aldrig gillat själva. Det gjorde inte skivköparna heller och det såg dystert ut för The Troggs. Psykedeliamusiken var på sin topp och den var ganska avlägsen The Troggs rakt-på-sak-råa stil. Men Troggs gjorde ett närmande till den psykedeliska Flower-Power musiken och fick helt plötsligt en jättehit med balladen Love Is All Around. Den nådde topp 5 i både England och USA!
Love Is All Around följdes av en mycket bra LP Cellophane som är Troggs bästa. På omslaget driver man hejdlöst med Flower-Power rörelsen och även vissa låtar är influerade med glimten i ögat av den psykedeliska musiken. 		Cellophane

På Her Emotion sjunger Reg Presley: She changed her name to Pat of the Flower/ She dances nude in the midnight hour -en höjdare! Det märktes att man lagt ner jobb på skivan. Too Much Of A Good Thing, All Of The Time, Seventeen, Somewhere My Girl Is Waiting, When Will The Rain Come och My Lady är andra höjdare jämte hitlåten Love Is All Around. Skivan är ett måste och finns även den i nyutgåva på CD med en massa udda extraspår.

Mixed Bag

Nästa singel blev ännu en ballad: Little Girl som är bra förutom en väl smörig text. Den nådde 29:e plats på Englandslistan och inledde en downperiod rent kommersiellt sett som sedan höll i sig! Man följde upp med rockiga Surprise Surprise och bubbelgummiga Hip Hip Hooray, men skivköparna svek. Gruppens fjärde skiva, Mixed Bag, från 1968 innehöll fram och baksidan på de fyra singlarna från samma år och är utfylld med låtar av riktigt god klass. Skivan är nästan lika bra som föregångaren och finns utgiven på CD tillsammans med Cellophane. Men det började bli lite slitningar i gruppen. Tony Murray, från Plastic Penny, hade ersatt Pete Staples på några låtar på Mixed Bag. 1969 existerade knappt gruppen då alla utom Pete Staples gjorde soloskivor. Reg Presley och Ronnie Bond gjorde varsin ganska medioker singel och Chris Britton tog steget fullt ut och gjorde en LP som idag är en samlarraritet. När The Troggs drog igång igen efter alla soloprojekt i slutet av 1969, hade Pete Staples ersatts av Tony Murray.

Bandet hade redan 1968 brutit samarbetet med Larry Page som producent. 1971 bröt man helt och fick skivkontrakt med musikförläggaren Dick James på DJM. Det som är mest känt från denna korta period är inspelningarna från ett tillfälle då studiotid bokats för ett helt oförberett Troggs som bara hade embryot till en ny låt. Man lät bandspelaren gå i studion och det hela resulterade i ett kassettband som lär ha spritts av Elton John (som fanns på samma skivbolag och som kompats av Tony Murray på sin första LP) till musikerkollegor. Inspelningen blev snart känd i vidare kretsar och lär ha varit en inspirationskälla till filmen om rockbandet Spinal Tap. Konversationen i studion handlar om hur Reg Presley försöker lära en ointresserad Ronnie Bond hur trummorna skall spelas. Nästan alla meningar som sägs innehåller ordet fuck minst en gång vilket väckte stor uppståndelse på 70-talet.

Man fortsatte att ge ut ett par singlar om året under första hälften av -70 talet. Av dessa är det två låtar som är outstanding och bland det bästa Troggs har gjort: Feels Like A Woman -en singekbaksida från -72 producerad av Black Sabbaths ljudtekniker Roger Bain (heavy!) och Stange Movies från 1973. Vad det var för filmer man syftade på i den sistnämnda låten gick inte att ta miste på: Last night I saw a strange movie/ Everyone was in bed/ Last night, it made me feel groovy/ Watching things that they did/ There was Bill and Sue, Jake and Sid and Mandy Too/ And they were... följt av ett obeskrivligt stönande! BBC bannlyste låten, men David Bowie lät The Troggs framföra låten i sitt TV-program Midnight Special efter lite smärre justeringar av texten.

Chris Britton som under en längre tid funderat på att sluta slutade 1972 för att driva en nattklubb i Portugal. Ersättare för Britton blev Richard Moore.

1975 återförenades man med Larry Page som producerade en LP The Troggs. Skivan är ganska bra och innehåller ungefär lika mycket covers som egna låtar. Troggs mycket speciella version av Beach Boys Good Vibrations bröts ut som singel och nådde 101 :a plats på USA-listan.

Bästa läten på LP:n var annars Summertime -en låt i bästa Troggs stil med häftig text och markerad bas och takt. På skivan har man hjälp av en viss Peter Green på akustisk gitarr.

 Troggs 1975


Richard Moore, Reg Presley, Ronnie Bond och Tony Murray i mitten av 70-talet

The Trogg Tapes

Page producerade även LP:n från 1976: The Trogg Tapes. Skivan innehöll inget från den berömda inspelningen från 1971, men bandet gjorde lite narr av den genom titeln och att man på omslaget mer eller mindre badade i magnetband.

Gruppen var nu förstärkt med Colin Fletcher på gitarr och man var för första gången ett 5-manna band. Det var bra, tyngre än på föregående skiva, men man saknade fortfarande Chris Brittons råa gitarr.

LP:ns bästa låtar är Presleys, We Rode Through The Night och I'll Buy You An Island samt Fletcher och Murrays After The Rain.

1976 och 1977 började Punk och New Wave musiken bli populär, och helt plötsligt var The Troggs inne igen. Inte på topplistorna, men på rockklubbarna. Troggs var ett mycket bra liveband och turnerade flitigt. Deras energirika och melodiska rock låg mycket nära New Wave musiken. 1978 gav man ut en singel på det lilla punk-bolaget Raw Records. Låten var en New Wave version av den gamla Johnny Burnette låten Just A Little Too Much -en jättehöjdare! Bandet bestod nu av Presley, Bond, Pete Lucas (gitarr) och Tich Amey från Dave Dee Dozy Beaky Mick & Tich (gitarr) samt till och från Tony Murray.

1979 var Chris Britton var tillbaka i bandet och man kom tillbaka på skiva 1980 med en live-LP inspelad på Max's Kansas City i New York.

LP:n är bra men visar inte fullt vilket bra liveband man var. Den innehåller dessutom för mycket covers.
Rosa Honung presenterar The Troggs

Samma år, 1980, hade jag själv förmånen att se The Troggs på det gamla New Wave stället Musikverket i Stockholm. Det var mitt i veckan och konserten drog inte igång förrän efter midnatt på grund av att de fått punktering på sin gamla rostiga Ford Transit i Finland! Jag häpnade över deras energimusik. Mitt i konserten säger Reg Presley helt plötsligt mellan två låtar: -This next one is a very appropriate number and you want to record it?!" varvid han vände sig mot en yngling i publiken med en stor kassettbandspelare uppsträckt. "Das is good" fortsatte Presley!! Ganska avlägset från kroppsmuddringar på större konserter.

Allt finns förevigat på maxisingeln Rosa Honung Presenterar: The Troggs. En bra skiva med halvtaskigt ljud. Här framförs Feels Like A Woman, Strange Movies och Love Is All Around.

Under följande år såg jag gruppen ytterligare tre gånger: På Mariahissen, gamla Glädjehuset och Studion. Alla spelningar var mycket bra. Vid spelningen på Mariahissen var de försenade återigen då de fått sin Transitbuss stulen i Frankrike med instrument och allt. Det fick bli en hyrd Folkabuss och lånade instrument (med en gitarr som lär apa)! Vid detta besök gästades Måndagsbörsen i TV.

Jag kommer aldrig att glömma de här konserterna. Bandet turnerade utan manager i sin gamla buss med endast en roadie som hjälp. Man hade blivit blåst på så mycket under tidigare år så man tyckte det var bäst att sköta allt själva.

1981 kom en helt ny studio-LP: The Troggs eller Black Bottom (på minst två olika skivbolag) med nya låtar samt nyinspelningar av Strange Movies och Feels Like A Woman. Skivan är bra men saknar råheten man hade live och låter lite som ett hastverk.

Bästa låtarna är Black Bottom, den roliga Bass For My Birthday och I Don't, men ingen låt är dålig.

Skivan följdes av en maxisingel på franska New Rose Records: The Troggs On 45. Här drev man med Stars On 45, Beatles On 45 och Beach Boys On 45 -hitlåtars refränger hopsatta och förstörda med en monoton trummaskin som håller rytmen, vilket var ganska populärt vid den här tiden. The Troggs struntade i trummaskinen och spelade ett knippe låtar som alla byggde på samma ackord som i Louie Louie och Wild Thing. Hejdlöst roligt! Baksidan var den gamla Save The Last Dance For Me i New Wave tempo och den egna I Do Do. Dessa låtar hör till det bästa The Troggs gjort. Särskilt Save The Last Dance där man verkligen lyckats att få med livekänslan in i studion. Mycket bra!

1984 gav Tredje Tåget i Sverige ut LP:n Troggs at the White House som var inspelad på Vita Huset i Värnamo i december 1983. Trots halvtaskigt ljud är skivan mycket bra och kan rekommenderas före Max's Kansas City LP:n. Det måste ha varit en höjdarkonsret!

Samma år tecknade man kontrakt med Virgins underbolag, Ten, och gav ut den välproducerade singeln Every Little Thing med smäktande syntar och rockern Black Jack and Poker. Det blev dock ingen hit vilket man troligen hoppats på. Sen blev det tyst.

1986 spelade Reg Presley in en syntig discoversion av Wild Thing tillsammans med Suzi Quatro och någon anonym hårdrocksgitarrist. Den glömmer vi snabbt. Rykten gick att Troggs alltjämt turnerade nere på kontinenten. De lär ha spelat i Italien 1988.

1989 kom det en ny LP på New Rose: Au.

Ronnie Bond och Tony Murray hade tyvärr lämnat bandet och ersatts av Peter Lucas (igen) och Peter (Reginald) Maggs (det visade sig att Ronnie Bond tvingats lämna bandet på grund av alkoholproblem vilket gjorde att han avled i november 1992). På LP:n gör Reg Presley, Chris Britton och två nya medlemmat pinsamma versioner av de gamla hitsen med hysteriska syntar!

På plattan finns fyra låtar, tre egna och en cover, som man inte spelat in på skiva förut, och de är OK. Men varför ge sig på sina gamla klassiker igen? Skivan är ett hastverk som aldrig borde getts ut. Men, The Troggs har ju aldrig brytt sig så länge de har roligt själva.

Här kunde sagan om Troggs ha slutat. Med endast två originalmedlemmar kvar och en usel LP kan man tänka sig att drivkraften inte var på topp. Men det skulle snart blåsa medvind för grabbarna från Andover och detta på grund av en tjugofyra år gammal låt. 1991 spelade det amerikanska bandet REM in en version av Love Is All Around som baksida till en singel. En liveversion släpptes också samma år. Någon nämnde för Reg Presley att REM spelat in låten. REM, undrade Presley, är det något skivbolag?

Av någon anledning var bandet nu tillbaka hos Larry Page igen och han föreslog ett samarbete med REM. Detta märkliga samarbete blev av 1992 och resulterade i en fantastiskt bra skiva, Athens Andover, vilken till största delen är inspelad i Athens med REM.

Ibland låter det med REM än Troggs och det kanske är lite polerat, men det är utan tvekan en av de bästa skivor som något 60-talsband presterade på 90-talet.

Om REM:s cover av Love Is All Around fyllt Reg Presleys plånbok med royaltypengar så var det bara en bråkdel av vad som skulle komma. 1994 spelade pojkbandet Wet Wet Wet in den gamla låten som blev ledmotiv i filmen "Fyra bröllop och en begravning" och en monsterhit. Låten låg etta över stora delar av världen och sålde enorma mängder.

The Troggs turnerar än idag, om än lite sparsamt. Man har släppt ytterligare någon singel samt The Troggs Live, en fullängds CD som visar att bandet fortfarande kan röja loss ordentligt. De nya medlemmarna har smält in fint i bandet och jag vågar påstå att bandet aldrig varit bättre rent musikaliskt. Sagan om Troggs är sagan om bandet som fann lyckan med sin 2:a singel, som behöll lyckan i ytterligare ett ynka år för att sedan sakta försvinna bort ur den stora massans medvetande. Att bandet fortfarande existerar, snart 40 år sedan sin senaste listframgång, är ganska fantastiskt. Bandet turnerar fortfarande lite sporadiskt tillsammans med andra 60-talsband och jag kan slå vad om att de spelar skjortan av de andra banden!

LÄNK TILL TROGGS SINGELSSKIVOR