|
Det här är en riktigt sockersöt ballad. En fin
melodi med flöjt (eller möjligen en Mellotron?) i bakgrunden.
Den är lite väl sockersöt för min smak, men
svår att motstå i alla fall. Baksidan är mycket
bättre. Det är Chris Brittons första bidrag till
en singel. Ett psykedeliskt mästerverk med tal i verserna
och en mastig refräng där sången sjungs genom
någon telefonliknande mikrofon. Nummer 37 på Englandslistan
blev också gruppens sista listplacering i England.
>>
|
|