Det här är en riktigt sockersöt ballad. En fin melodi med flöjt (eller möjligen en Mellotron?) i bakgrunden. Den är lite väl sockersöt för min smak, men svår att motstå i alla fall. Baksidan är mycket bättre. Det är Chris Brittons första bidrag till en singel. Ett psykedeliskt mästerverk med tal i verserna och en mastig refräng där sången sjungs genom någon telefonliknande mikrofon. Nummer 37 på Englandslistan blev också gruppens sista listplacering i England.

>>