SOS - Sounds Of The Sixties

Foto: Bengt Nordborg

Jag minns att jag stod ute i trädgården utanför vårt hus i Väskinde när min telefon ringde.

-Hej det är Sven Landahl i SOS, jag har hört att du skulle kunna ställa upp på trummor med oss i Bläse Kalkmuseum i Helgen?
-Vad gillar du för musik?
-Vill och kan du ställa upp med så kort varsel?
-Tror du att du kan lära dig låtarna på så kort tid?
-Är du en trummis som ligger lite före eller lite efter i tajmingen?

Jag tror jag hade klarat svaren till belåtenhet på de första frågorna, men vad skulle jag svara på den sista?
-Ingen aning!

Jag tror det var meningen att jag skulle falla bort i gallringen redan vid det här telefonsamtalet, men jag blev inbjuden till replokalen för att se hur det gick. Nja, inbjuden och inbjuden. Vi satte oss i trädgården till Sten Wikströms gård, Stora Tollby, där även replokalen fanns. Troligen trodde man att jag skulle gallras bort här, så varför ta in mig i replokalen? Eller var det verkligen på grund av att det var så varmt, som bandet hävdade? Det här kanske låter som att jag tycker de var taskiga, men nej, jag förstod dem fullständigt. Hur troligt är de att de på ett par dar skulle hitta en trummis som kunde rycka in med så kort varsel? Jag hade ju dessutom inte spelat på många år och var ju i grund och botten inte en trummis. Jag fick låna en virveltrumma, en hi-hat och en baskagge och vi drog igång ute i det fria. Till allas förvåning kunde jag i princip alla låtar och med den lilla repetitionen blev den första spelningen av i Bläse Kalkmuseum på norra Gotland. Sen måste jag också tillägga att jag själv var mycket skeptisk innan jag träffade grabbarna. Jag hade sett annonser i tidningen om SOS och spelningar runt om på Gotland, men jag var orolig för att det var ett dansband. Då hade jag tackat nej direkt! Bakgrunden till det hela var att min fru, Mia, var med och drev restaurangen i museet och människor hade kommit och frågat om man inte kunde ta dit SOS för en spelning en kväll. SOS var ett mycket etablerat band på Gotland och Mia fick telefonnumret till Sven som svarade att det inte gick för att trummisen hade slutat. Inga problem, sa Mia, min man kan spela trummor! Man behövde ju en trummis så, trots att det var dömt att misslyckas, gav man det en chans vilket jag är tacksam för.

Spelningen gick bra och man frågade efteråt om jag kunde tänka mig att vara med i bandet? Jag svarade ja direkt! Det blev fem roliga år med SOS. Vilka var då SOS? Bandet hade hållit på i nästan 20 år när jag kom med och både Sten och Thomas hade spelat i Gotländska band redan på 60-talet. Namnet var en förkortning av Sounds Of the Sixties och vi kör väl en liten presentation:

Sven Landahl, sång, kompgitarr och munspel. Inflyttad från Stockholm. Jobbade som arkitekt när han inte var rockmusiker. Bandets stora idéspruta och en perfekt frontfigur och sångare.

Sten Wikström, sologitarr och kompgitarr. Sten var född till bluesgitarrist utan att han visste det. Jag fullkomligt älskade att spela blueslåtar med Sten där han hade en fantastisk ton och ett känslosamt uttryckssätt. När han inte var rockmusiker var han grönsaksodlare i stor skala.

Thomas Fernström bas och bakgrundssång. Thomas la alltid en trygg grund med sitt trygga sätt som person och hans snygga basspel på Höfnerbasen. Thomas hade varit med i ett band som spelade som förband till Them i Stockholm på 60-talet. I och för sig hade sångaren Van Morrison hoppat av, men det är stort ändå! När han inte spelade bas var han bas för en IT-avdelning på Gotlands kommun.

Micke Werkelin trummor och en del sång. Ja, ni som läser det här känner nog mig, men jag hade i alla fall trevligt i det här bandet och det var med sorg i hjärtat jag var tvungen att sluta i bandet när vi flyttade från Gotland i mars 2007.

Vi hade ganska många spelningar och den roligaste var den årliga spelningen i Ihre kvarn som drog enormt mycket folk. Det kom åtskilliga hundra och endast hälften fick plats inomhus. Resten fick stå utanför och dricka öl! Inne på dansgolvet hände de mest märkliga saker. Ett magic moment var när någon lyckades dra ur strömsladden mitt i Beatleslåten Come Together. Jag fortsatte att trumma som om inget hänt och publiken sjöng texten. När någon fick i stickproppen igen var det bara för bandet att haka på! Repertoaren var hundra procent covers och nästan samtliga låtar från 60-talet. Att påverka låtvalet i det här bandet var som att flytta ett tungt stenblock, men några låtar lyckades jag tjata in i repertoaren. Jag tyckte faktiskt det var skönt att sitta lite i baksätet och bara åka med, om ni förstår vad jag menar? Vi repade en gång i veckan förutom på sommaren då vi ofta hade så mycket spelningar att vi inte behövde repa. Jag var med om tre större projekt i SOS som jag tänkte berätta om här.

Det första projektet var att ha en konsert med endast Beatleslåtar ihop med kören Wisby Allmänna Sångförening. Repetitioner ägde rum i en kyrka i Visby och det var minst sagt intressant. Jag kommer inte ihåg hur många repetitioner vi hade, men det var inte många. Jag fattade inte hur dirigenten Mats Hallberg skulle lyckas få ihop allt det här. Programmet var på en timme och i det hade han dessutom lyckats klämma in ett tiominuters medley som innehöll en hel del svåra övergångar mellan de olika låtarna. Oj vad jag lärde mig mycket på det här. Det fanns inte plats för några improvisationer. Allt skulle ske i exakt rätt taktslag. Kören stod ju med noter framför sig, men vi körde som vanligt på gehör. Snart var det dags för genrep och det gick sådär. Hur skulle det gå? Vi hade två utsålda konserter framför oss på Borgen i Visby, en ganska stor lokal. Största problemet var helt klart att få rätt balans mellan kör och band. Vi hade kören bakom oss och fick spela så tyst vi kunde. Hur kul är det som trummis? Inte kul men otroligt lärorikt. Man ville inte annat är att ösa på för fullt med en kör bakom ryggen. Den 14 maj 2004 hade vi vår första spelning som inleddes bland annat med en inspelad introduktion av ingen mindre än Kersti Adams-Ray, som var programledare i TV när Beatles gästade TV-programmet Drop-In i Sverige 1963! Visst hade vi en del missar när vi spelade, men konserten gick klart över förväntan och responsen var enorm! Efter sista låten kunde jag inte låta bli att avsluta med en liten passande avslutning på pukorna varvid dirigenten spände ögonen i mig med en blick som tydligt sa: det där gör du inte om på nästa spelning! Nästa spelning den 18 september gick bättre rent spelmässigt och jag hade till dirigentens stora glädje bytt ut mina trumpinnar till softa trumpinnar gjorda av sammanbundna bambustavar. Tyvärr försvann mycket av draget från den första spelningen i och med att vi fick hålla igen alldeles för mycket. Det var mer teknikens än dirigentens fel och ur ett körperspektiv blev den andra spelningen bättre, men jag föredrar helt klart den första. Det var minst sagt ett spännande äventyr att få vara med och se dirigenten Mats Hallbergs otroliga proffsighet i att få ihop det här på så kort tid. Rutin!

Nästa projekt var lika galet som kul. Vi skulle spela in en CD, ja inte en vanlig utan en dubbel-CD! Jag hade i och för sig en studio, men vi insåg att det skulle bli bökigt och tidskrävande att åka till Fårö. Lösningen blev att jag tog min DAT-bandspelare till studion som vi anslöt till ett mixerbord. Efter mycket justeringar av balansen mellan alla ingångar, det gick ju inte att ändra efteråt, spelade vi in massor med låtar i olika tagningar och med olika inställningar på mixern. Vid ett tillfälle hade vi förstärkning av en grymt duktig klarinettist, Gösta Lyttkens. En del låtar tog jag sen vidare till studion på Fårö där jag la på lite orgel, cello, bakgrundssång av syrran Ulrika Pontén samt trumpet av Per Landahl, son till sångaren Sven. Nu hade vi massor av material och jag och Thomas (basisten) fick den stora äran att välja ut låtar och processa ljudet. Det var ett omfattande arbete och vi beslöt också att ta med lite låtar från äldre upplagor av bandet (läs med andra trummisar, man hade avverkat ganska många!) då CD:n sammanföll med bandets tjugoårsjubileum. Till slut var allt klart. Sven fixade ett omslag och Thomas hade en kontakt som kunde pressa skivor. Resultatet blev ganska bra förutom ett ganska stort problem. CD-skivorna var gjorda i något självförstörande material så de höll bara i ett par år! I alla fall de exemplar jag har. Vi hade releaseparty i restaurangen Mia drev i Visby, Enzo Bar &Steakhouse, den 10 december 2005

Så här såg CD:ns insida ut

Om CD:n var ett galet projekt så var det inget mot nästa. Det var Sven som kom med idén att vi skulle repa in hela LP:n Sgt Pepper's Lonely Hearts Club Band med Beatles och framföra den på dagen 40 år efter den gavs ut. Det skulle vi dessutom göra med ordinarie sättning, två gitarrer, bas och trummor! Idén var så knäpp att vi satte igång att repa. Jag tror vi började i slutet av 2006 och lokal bokades på Effes i Visby till den första juni 2007. Det var ett mödosamt arbete som höll på att gå i stöpet när jag flyttade till fastlandet i mars 2007. Men det skulle inte stoppa oss. Jag fick torröva hemma och tog båten över för en oförglömlig spelning. Effes hade publikrekord den kvällen och det var mer än drygt fullsatt! Spelningen finns bevarad på DVD och det funkade ganska bra. Vi körde hela sidan ett utan uppehåll. Vi gjorde sedan en paus innan jag fick äran att inleda andra set med George Harrisons Within You Without You som följdes av hela sidan två i ett stycke. Vi avslutade kvällen med ytterligare Beatleslåtar. En snygg avslutning på min karriär i SOS, trodde jag. På hösten hörde en Beatlesförening "THE BEATLES INFORMATION CENTER" av sig om vi kunde spela på ett Beatleskonvent i Hägerstensåsens Medborgarhus den 20 oktober. Klart vi kunde och dessutom fick vi en spelning på Stampen i Gamla Stan kvällen efter. Det var intressant att spela inför alla Beatlesexperter som iakttog oss med granskande ögon och öron. Vad de tyckte gick inte att avläsa. Spelningen på Stampen var en prefekt avslutning för mig. Bandet körde i tre set varav jag spelade det första. Sen lämnade jag över till Lasse Ahnell, trummisen jag ersatte som bestämt sig att komma tillbaka igen. Stampen var fullsatt och jag fick avsluta med den kraftfulla I Want You som finns på film nedan.

Nu lite om låtarna. Alla utom den första och de två sista är hämtade från bandets dubbel-CD A Tribute To Billy Shears. Den första är med Wisby allmänna sångförening under ledning av Mats Hallberg. De två sista låtarna är från replokalen och kom aldrig med på CD:n. Sättning:

Sven Landahl: sång, gitarr och munspel
Sten Wikström: gitarr
Thomas Fernström: bas och bakgrundssång
Micke Werkelin: trummor, en del sång, Hammondorgel, cello, piano

Gästmusiker
Ulrika Pontén: bakgrundssång
Gösta Lyttkens: klarinett
Per Landahl: trumpet

Innerkonvolutet till CD:n

All You Need Is Love/She Loves You (John Lennon, Paul McCartney). Det här är sista låten från första kvällen med kören som jag skrev om ovan där jag avslutar med "åskknallen" på pukorna som fick dirigenten att spänna ögonen i mig! Jag tror Sven räknar lite fel på takterna i övergången mellan låtarna men det reder ut sig mirakulöst. Jag hade två inspelningar (tre om man räknar med en DVD) av den här konserten. En inspelad ute bland publiken med ganska dåligt ljud och en som kommer direkt från mixerbordet med bra ljud men livlös utan publik och med för svagt mixad kör. Jag gjorde ett experiment och körde de båda inspelningarna parallelt vilket blev otroligt lyckat!

Sgt Peppers Lonely Hearts Club Band (John Lennon, Paul McCartney). Grunden spelades in live i replokalen. Sen tog jag den till studion på Fårö jag la på cello och en trumpet spelad av Per Landahl.

With A Little Help From My Friends (John Lennon, Paul McCartney). Vi hade inte gjort någon bra inspelning av den här låten i replokalen. Jag överraskade bandet med att klippa ihop det bästa av säkert tre olika inspelningar. Sen tog jag den till studion och la på orgel samt syrran på bakgrundssång. Det blev inte så tokigt!

Grillbaren (T. Trier), Sven kom dragandes med den här låten av det danska proggbandet Røde Mor. Var Sven lärt sig sin fina danska vet jag inte, men jag tycker låten är skitkul och lyfts extra mycket av Gösta Lyttkens klarinett.

Need Your Love So Bad (Little Willie John). Den här låten lyckades jag få med i repertoaren och jag gör ett tappert förök att sjunga också! Låten fanns med i repertoaren redan när jag spelade i Soft Force och vi körde den även i Twin Ryders. Orgeln och syrrans bakgrundssåpng la jag på i studion.

All Your Love (Otis Rush). Den här låten körde vi ofta live, men aldrig med klarinett. Kul!

I Put A Spell On You (Screaming Jay Hawkins). Den här har också fått lite orgelmakeup i studion.

Summertime (George Gershwin). Men vad nu? Här jazzar vi till det ordentligt med god hjälp av Gösta Lyttkens. Det svänger ju och det är hundra procent live i replokalen!

Love That Burns (Peter Green). En gammal Fleetwood Maclåt som vi gör riktigt bra tycker jag. Man kan tro att Sten inte gjort annat än att lyssna på Peter Green i sin ungdom. Men, nej, han visste knappt vem det var! Hans stora gitarrhjälte var Mike Bloomfield.

Confessing The Blues (J McShann). Här rockar vi till det i en blueslåt som spelats in av bland annat Rolling Stones. Jag tyckte det var otroligt kul att spela trummor i den här låten av nån anledning. Jag fick ett otroligt flow, som man uttrycker det numera!

I Want You (John Lennon, Paul McCartney). Den här låten var sist på vår dubbel-CD och har också fått lite makeup i studion med cello, piano och orgel, syrran på bakgrundssång samt lite psykedeliska effekter på slutet.

Lucille (Albert Collins, Richard Penniman). Gamla rocklåtar gick alltid hem på våra konserter.

Guess Who? (JoAnne Belvin, Jesse Belvin). Vi avslutade nästan alla spelningar med den här otroligt vackra blueslåten så att både vi och publiken kunde varva ner. Det behövdes efter spelningarna som kunde vara upp till tre timmar långa. Den här låten har gjorts känd av B.B. King, men fan, vågar jag säga att vi gör den bättre?

Länk till SOS hemsida

Av Micke Werkelin



Sven. Foto: Bengt Nordborg

Sten. Foto: Bengt Nordborg

Thomas. Foto: Bengt Nordborg

Micke. Foto: Bengt Nordborg









Bild från min sista spelning på Stampen, oktober 2007

En till bild från Stampen